»MANNEN MED ETT HUVUD LIKT EN SADEL»
Sedan jag druckit te i Djam Bolons jurta, red jag tillbaka till min bostad och packade ihop mina få tillhörigheter. Den turgutiske laman var redan där.
»Krigsministern skall följa med oss», viskade han. »Det är nödvändigt.»
»Ja, jag vet det», svarade jag och red bort till Olufsen för att varsko honom om uppbrottet. Men Olufsen meddelade helt oväntat, att han måste stanna ytterligare några dagar i Urga — ett för honom ödesdigert beslut, ty en månad därefter rapporterades, att han blivit dödad av Sepailov, som fortfarande var kommendant i staden, sedan baron Ungern lämnat den. Krigsministern, som var en reslig ung mongol, anslöt sig till vår karavan. När vi kommit omkring tio kilometer från staden, fingo vi se en automobil närma sig bakom oss. Laman kröp ihop i sin kappa och såg förskräckt på mig. Jag förnam den numera för mig välbekanta känslan av att fara var å färde, varför jag öppnade mitt revolverfodral och osäkrade vapnet. Bilen stannade inom kort bredvid vår karavan, och i den satt Sepailov med ett leende på läpparna jämte sina båda hantlangare, Chestiakov och Idanov. Sepailov hälsade mycket hjärtligt på oss och frågade:
»Ni skall ju byta hästar i Khazahuduk? Går vägen dit över passet därborta? Jag känner inte till trakten och måste hinna upp en budbärare, som skickats dit.»
Krigsministern sade, att vi skulle vara i Khazahuduk samma kväll, och gav Sepailov upplysningar angående vägen. Bilen susade i väg, och när den kommit över passet, beordrade ministern en av mongolerna att galoppera fram och se efter, om den stannat någonstädes i närheten på
