Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
275

indiska furstars banér, de lamaitiska översteprästernas heliga sinnebilder, de oletiska khanernas sköldemärken och de nordliga mongoliska stammarnas enkla fälttecken. Jag hör intet ljud från den upprörda folkhopen, inga bergens, stäppens och öknens dystra sånger. De unga ryttarna förlusta sig icke med kappränningar på sina lättfotade springare … Där finnas otaliga mängder av gubbar, kvinnor och barn, och borta i norr och väster, så långt ögat kan nå, är himmeln flammande röd, och det höres dån och sprakande av eld och det vilda larmet av strid. Vem anför dessa krigare, som därborta under den rodnande skyn utgjuta sitt eget och andras blod? Vem anför dessa skaror av obeväpnade gubbar och kvinnor? Jag ser sträng ordning, den starkaste målmedvetenhet, tålamod och ihärdighet … en ny stor folkvandring, mongolernas sista borttågande …» Karma har måhända påbörjat ett nytt blad i historien! Är Världens konung kanske bland dem? Men detta mysteriernas största mysterium bevarar sin egen djupa hemlighet.

Odjur, människor och gudar - ornament p.275.png