Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27

fast vid sina stubbar vid det ställe, där de bräckts av. När jag högg i dessa stubbar med yxan, fastnade denna i dem och kunde endast med svårighet ryckas loss, och när jag undersökte anledningen härtill, fann jag, att de voro fulla av kåda. Stickor av dessa kådrika träd behövde endast en gnista för att antändas, och efter den upptäckten hade jag alltid ett förråd därav för att hastigt kunna få eld för att värma mina händer, när jag kom tillbaka från jakten, eller för att koka mitt tevatten.

Mina dagar upptogos huvudsakligen av jakt. Jag kom underfund med att jag måste indela varje dag till vad jag hade att göra för att därigenom avleda mina sorgsna och beklämmande tankar. När jag druckit mitt te på morgnarna, gick jag i allmänhet ut i skogen för att få tag i tjäder och orre. Sedan jag skjutit en eller två, började jag laga min middag, som aldrig bestod av någon rätternas mångfald. Det var ständigt soppa på vilt jämte torrt bröd och sedan en mängd koppar te, denna oundgängliga dryck ute i skogarna. När jag en dag var ute på jakt efter fågel, fick jag höra ett prassel i den täta buskvegetationen, och då jag såg mig försiktigt omkring, upptäckte jag spetsarna av hornen på en hjort. Jag kröp framåt mot platsen, men det vaksamma djuret hörde mig nalkas. Med stort brak rusade det sin väg från buskaget, och sedan det sprungit bort omkring trehundra steg, såg jag mycket tydligt, att det stannade på bergssluttningen. Det var ett ståtlig exemplar, med mörkgrå päls, nästan svart utmed ryggraden, och så stor som en liten ko. Jag lade min bössa mot en gren och fyrade av. Hjorten tog ett långt skutt, sprang några steg och stöp. Uppbjudande alla mina krafter, sprang jag efter den, men den kom på fötter igen och till hälften hoppade, till hälften släpade sig upp för berget. Med ett andra skott avlivade jag den, och jag hade fått en varm matta för min jordkula och ett ansenligt köttförråd. Hornen satte jag upp bland grenarna på min vägg, där de tjänstgjorde som en utmärkt hängare.

Jag kan icke glömma en mycket intressant, men rätt så sällsam tilldragelse, som utspelades på några kilometers avstånd från min håla. Där låg ett litet träsk övervuxet med