TRE DAGAR PÅ BRANTEN AV UNDERGÅNG
Utrustade med våra falska pass begåvo vi oss uppför Tubas dalgång. På ett avstånd av tio eller femton verst från varandra lågo stora byar på etthundra till sexhundra hushåll, där all styrelse låg i händerna på sovjets och spioner höllo ögonen på alla som passerade. Vi kunde icke undgå att besöka dessa byar och det av två anledningar. Först och främst skulle varje försök från vår sida att undvika dem ha väckt misstankar, då vi ständigt träffade bönder ute i trakten, och givit vilken sovjet som helst orsak att taga oss till fånga och skicka oss till tjekan i Minussinsk, i vilket fall vår sista stund varit kommen, och för det andra var min reskamrat i sina papper berättigad att begagna sig av statens posthästar för sin resa. Därför voro vi nödsakade att uppsöka byarnas sovjets för våra hästombyten. Våra egna hästar hade vi givit till tataren och kosacken, som hjälpte oss vid Tubas mynning, och kosacken skjutsade oss i sin vagn till den första byn, där vi erhöllo posthästar. Utom ett litet fåtal voro alla bönder fientligt stämda emot bolsjevikerna och hjälpte oss beredvilligt. Jag återgäldade dem för deras bistånd genom att behandla deras sjuka, och min reskamrat gav dem praktiska råd för skötseln av deras jordbruk. Den bästa hjälpen fingo vi av gamla sekterister och kosacker.
Ibland kommo vi till byar, som voro helt och hållet kommunistiska, men vi lärde oss mycket snart att urskilja dem. När vi åkte in i en by med ljudande bjällror på våra hästar och bönderna, som händelsevis sutto utanför sina hus, gjorde sig i ordning att stiga upp med missbelåten min och knotande över att nu kom det flera djävlar, då förstodo vi, att det var
