Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

54

»Vi väntar dem varje ögonblick med fasa», sade han till mig. »Min sojot har kommit in och berättat, att de röda redan gått över Sejbi och att tatarerna äro beredda på strid.»

Vi gingo genast ut för att se till våra sadlar och packningar och gömde sedan hästarna bland buskarna i närheten. Därefter gjorde vi i ordning våra gevär och pistoler och togo plats innanför inhägnaden i avvaktan på vår gemensamme fiende. En timme hade gått under påfrestande otålighet, då en av arbetarna kom inrusande från skogen och viskade:

»De går över träsket … Striden har börjat.»

Som en bekräftelse på vad han sagt hördes verkligen genom skogen ett enstaka gevärsskott, omedelbart åtföljt av smattrande från flera skjutvapen. Ljuden kommo efter hand allt närmare huset, och snart hörde vi hästtrampet och soldaternas vilda rop. Ögonblicket därpå störtade tre av dem under häftiga svordomar in i huset från vägen, där de nu beskötos av tatarerna från två håll. En av dem sköt på vår värd, som ramlade framåt och föll på knä, medan han sträckte ut handen efter geväret under kuddarna.

»Vad är ni för några?» skrek en av soldaterna vilt, när han fick se oss, och lyfte sitt gevär. Vi svarade med våra pistoler med det lyckliga resultatet, att blott en soldat, som stod vid dörren bakom de andra, lyckades komma ut på gården och där föll i händerna på en av arbetarna, som strypte honom. Striden var i full gång. Soldaterna ropade på hjälp från sina kamrater. De röda lågo i diket vid sidan av vägen trehundra steg från huset och besvarade elden från de omgivande tatarerna. En del soldater sprungo fram till huset för att hjälpa sina kamrater, men nu hörde vi en formlig salva från vår värds arbetare, vilka sköto lugnt och säkert som på en manöver. Fem rödgardister hade stupat på vägen, medan de övriga höllo sig kvar i sitt dike. Inom kort märkte vi, att de började huka sig ner och krypa bort mot den ända av diket, som låg närmast skogen, där de lämnat sina hästar. Ljuden från skotten hördes svagare och svagare, och det dröjde ej länge, förrän vi fingo se sextio till sjuttio tatarer förfölja de röda över fältet.