Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

56

ihjäl alla, som faller i deras händer. Vi gömmer oss här för dem.»

Hela lägret räknade endast sexton gevär och tre handgranater, vilka tillhörde en tatar, som färdades med en kalmuck som vägvisare till sina hjordar i västra Mongoliet. Vi omtalade anledningen till vår resa och vår avsikt att färdas genom Mongoliet till närmaste hamn vid Stilla havet. Officerarna bådo mig taga dem med mig, och jag samtyckte härtill. Genom rekognoscering fingo vi utrönt, att det icke fanns några friskaror i närheten av den bondens hus, som skulle frakta oss över Lilla Jenisej. Vi satte oss genast i rörelse för att så hastigt som möjligt komma bort från denna farliga trakt och gömma oss i skogarna på andra sidan floden. Snö föll, men gick genast upp i tö. Före kvällen började det blåsa en kall, nordlig vind, som hade något snö med sig. Sent på kvällen kommo vi fram till floden. Vår kolonist välkomnade oss och erbjöd sig att genast frakta oss över och låta hästarna simma trots den is, som kom från källfloderna och flöt i strömmen. Vårt samtal åhördes av en av bondens arbetare, en rödhårig, skelögd karl, som hela tiden flyttade sig hit och dit och slutligen plötsligt försvann. Vår värd märkte det och sade med rädsla i rösten:

»Han har sprungit till byn och kommer att föra fienden hit. Vi måste ge oss över genast.»

Därpå begynte den förskräckligaste natt jag hade under hela min färd. För att spara tid och slippa så många överfärder med båten föreslogo vi kolonisten, att han endast skulle frakta över provianten och ammunitionen, under det att vi skulle simma över med hästarna. Jenisej är på denna plats omkring trehundra meter bred. Strömmen är mycket strid, och omedelbart utanför stränderna är det bråddjupt. Natten var alldeles mörk, icke en stjärna syntes på himmeln. I vinande virvlar drev vinden snön och slasket mot våra ansikten. Framför oss flöt strömmen svart och strid, medförande tunna, söndertrasade isflak, som vredo sig och malde mot varandra i virvlarna och forsarna. En lång stund vägrade min häst att störta sig ner för den branta älvbrinken, frustade och stegrade sig. Med all min kraft slog jag den med mitt spö över halsen, tills den med ett ömkligt