Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

58

vår packning. Utan att förlora ett ögonblick lastade vi denna på hästarna och fortsatte vår färd. Blåsten blev allt starkare och kallare, och i dagbräckningen var det mycket kyligt. Våra genomblöta kläder fröso och blevo styva som läder, våra tänder skallrade, och våra ögon glödde av feber, men vi redo på för att lägga så stort avstånd som möjligt mellan oss och våra fiender. Sedan vi ridit omkring femton kilometer genom skogen, kommo vi fram till en öppen plats, varifrån vi kunde se den motsatta stranden av Jenisej. Klockan var nu ungefär åtta. Utmed vägen på den andra stranden slingrade sig en svart, ormlik rad av ryttare och vagnar, som vi antogo vara en kolonn rödgardister med sin tross. Vi sutto av och gömde oss bland buskarna för att icke tilldra oss deras uppmärksamhet.

Vi fortsatte vår ritt hela dagen med temperaturen på fryspunkten och därunder, och först när vi på kvällen kommo fram till de med lärkträd bevuxna bergen, tände vi upp stora eldar, torkade våra kläder och gjorde oss själva genomvarma. De uthungrade hästarna lämnade icke eldarna, utan stodo alldeles bakom oss med slokande huvud och sovo. Mycket tidigt följande morgon kommo flera sojoter till vårt läger.

»Ulan? (Röda?)» frågade en av dem.

»Nej! Nej!» ropade vi alla.

»Tzagan? (Vita?) var nästa fråga.

»Ja, ja», sade tataren, »alla är vita.»

Därpå hälsade de på oss, och sedan de tömt sina tekoppar, började de omtala intressanta och viktiga nyheter. De berättade, att de röda partigängarna på marsch från Tannu-Ola-bergen höllo hela gränsen mot Mongoliet besatt med sina utposter för att hejda de bönder och sojoter, som försökte föra ut sin boskap. Att nu komma över Tannu Ola var därför omöjligt, och jag såg bara en utväg, nämligen att styra kosan mot sydost, färdas genom den sumpiga dalgången Buret Hei och komma fram till södra stranden av Kosogol, där vi skulle vara inne i det egentliga Mongoliet. Detta var verkligen mycket oangenäma nyheter. Till den första mongoliska platsen i Samgaltai var icke mera än nittiosex kilometer, under att det ej var mindre än