Hoppa till innehållet

Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

SPÖKMARSCHEN


Med något annat ord än ovanstående kan jag icke beteckna färden från floden Ero till gränsen mot Tibet. Omkring sjuttonhundrasextio kilometer över snötäckta stäpper, höga berg och vidsträckta öknar färdades vi på fyrtioåtta dagar. Härunder gömde vi oss för människor, gjorde korta raster på de mest ödsliga platser och livnärde oss hela veckor i sträck endast på rått, fruset kött för att icke väcka uppmärksamhet genom röken från några eldar. När vi behövde köpa ett får eller en stut för att komplettera vårt matförråd, sände vi icke i väg mera än två obeväpnade män, som förklarade för infödingarna, att de voro arbetare hos några ryska kolonister. Vi voro till och med rädda för att skjuta, ehuru vi mötte en stor flock antiloper, som i antal räknade bortåt femtusen djur. På andra sidan Belir i Jassaktu Khans land, vilken ärvt sin tron genom att hans bror blivit förgiftad i Urga på order av Den levande Buddha, mötte vi kringströvande ryska tatarer, som drivit sina hjordar hela vägen från Altai till Abakan. De togo emot oss mycket vänligt samt gåvo oss oxar och trettiosex kakor karavante. De räddade oss också från en säker undergång genom att omtala, att det vid denna årstid var alldeles omöjligt för hästar att passera genom öknen Gobi, där det icke alls fanns något gräs. Vi måste tillhandla oss kameler mot våra hästar och en del annat, som vi kunde byta bort. En av tatarerna förde följande dag till deras läger en rik mongol, med vilken vi gjorde upp om denna byteshandel. Han gav oss nitton kameler och tog i stället alla våra hästar, ett gevär, en pistol och vår bästa kosacksadel. Han rådde oss att