106
men han fortfar att tala med sin sköna partner, hon fortfar att stödja sig mot hans arm ... Ellen pressar sjalen hårdt mot sin mun och drar sig vacklande tillbaka. Som ett jagadt rådjur med pilen i sitt hjerta, flyende söker svalka mot det brännande dödsqvalet, och slutligen sjunker ned till jorden och trycker blödande barmen mot det fuktiga gräset, så ilade Ellen ångestfullt framåt på den mörka stigen, beständigt framåt, under det att allt blodet trängde sig kring hjertat. Vid vattenfallet hejdade hon ett ögonblick sin gång. Hon lutade sitt hufvud under en framskjutande vattenstråle, och lät det iskalla vattnet störta ned öfver det värkande bröstet ... hon skyndade vidare längs stranden vid den ormande strömmen. Allt bredare och bredare blef denna, allt flera stjernor upptog den i sin famn, och nu förekom det henne som stode hon plötsligt åter vid den stora danssalen ... der brunno de tusentals ljusen som nyss ... och hon i blåa sidenklädningen och med de dunkla korallerna om armen vinkade henne till sig:
”Kom, kom sköna jungfru, hvem vänten J på?
För Eder jag bäddat de bolstrarna blå.”
Ellen kände sig så matt, så trött, hufvudet värkte och hjertat orkade icke slå mera. Hon lutade sig och sjönk sakta ned i de svällande bolstrarna, mot skumhvita kudden med dallrande spetsarna, och drog det vågiga sparlakanet igen om sig ...
STOCKHOLM. Hörbergska Boktryckeriet, 1846.