20
stigar och genom lundar, har jag sett dig — mången gång — då du icke blifvit mig varse. Jag har bliivit intagen i ditt enkla behag: i ditt uttryck af klokhet och en skönhet, som — får jag säga ut allt hvad jag tänker?
”Ja, bevars!”
Som till hjertat är ännu större, än till ditt anletes täcka utseende.
”Är det så säkert?”
Ah, svarade herr Laurits småleende. Du vet icke, goda, älskade Karin — — nogaf, jag älskar dig. Jag har väl blifvit varse, att du skämtat med en annan, nemligen denna Thomas, hvilken jag visserligen intet ondt vill; men som jag tycker dig vara alltför god åt.
”Är jag för god åt honom? Det är icke så visst.”
Jag har märkt, att han många gånger varit intagen i dig — skall jag säga allt? — han har förföljt dig, men du har smugit dig undan, du har flytt honom — såsom det hände icke längre sedan än i dag.
”Hvad?”
Ja, ser du; jag vet det.
”Men — i alla dar! Nånå. Hvad rådde jag för det?”
Också — fortfor den andre — känner jag, att både din mor och din far önska se dig i ett högre stånd, än deras eget. De vilja hafva dig till ett fint och ståtligt fruntimmer, såsom du förtjenar.
”Det är sant, de hafva tänkt det; men det är dumt. Jag har mången gång tyckt, att det varit enfaldigt af dem. Hvarföre skall jag just blifva så rar? Jag har flere gånger, då mina föräldrar icke vetat deraf, blandat mig i våra bondflickors arbete på åker och äng, för att lära mig blifva lika snäll som de. Ty — skall också jag säga allt?”
Ja visst. Det är just hvad du skall.
”Först och främst är det mycket roligare att göra gagn, än att gå och spatsera. För det andra” — — hon slog ned ögonen.
För det andra, min lilla Karin?
”För det andra,” sade hon och såg upp på sin medtalare med ett varmt, nästan tårfylldt ögonkast: ”kan icke jag blifva fattig? och kunna ej mina föräldrar blifva fattiga? Då menar
