56
i det lefnadsglada Stockholm, midt uti dess friska verksamhet och oroliga bestyr. Svedenborg såg ju de flesta af sina syner i Stockholm, och vore jag en ande, och finge gå ikring och spöka, så gjorde jag det helst i Stockholm. Der händer dagligen så mycket, som kunde vara värdt att skådas af en andes ögon.
Det var för några år sedan en stor bal hos grefve H.
Om jag vågade fullt utskrifva denna ädle grefves namn, så skulle jag ej behöfva kosta några ord på beskrifningen om en bal derstädes, ty de lyckliga, som bevistat en sådan i hans hus, kunna aldrig glömma den, och de som icke varit i detta balernas arkadien, hafva dock uppsnappat några rykten derom.
Forntidens glada greker firade fester till Eros och Afrodites ära; hufvudbeståndsdelarna af dessa fester voro blommor, toner och qvinnor. Till dessa fester återfördes minnet ovilkorligen, då man inträdde i grefve H:s salong. Der doftade tusenstämmiga harmonier af alla förtrollande vällukter; rose, miel, patchouli och alla dessas likar sammansmälte till ett berusande helt, som täflade med dofterna kring vatikanens altare, när påfven sjelf förrättar gudstjenst. Der blomstrade alla de toner, som, födda bland Italiens oranger och Wiens popplar, på de sednare årtionden hänryckt hela Europa. Der strålade konstellationer af Stockholms skönaste qvinnor, urvalet af allt hvad hufvudstaden har skönt och idealiskt; en indisk sultan skulle skänka bort sitt halfva rike för tiondedelen af de gratier, som der logo en enda qväll.
Och hundradetals spermacetilägor bröto sig i alla regnbågens färger uti hundradetals juveler af klaraste vatten.
Men jag såg en juvel, dyrbarare än alla de andra tillsammans, gnistra i ett öga, i hvars djup brann en eld, hetare och klarare än alla ljusens tillsamman.
Det var i fröken Annas öga, som jag såg denna tår glänsa och försvinna ett enda ögonblick, vid det hennes kavaljer hviskade några ord till henne.
Hvad hviskade han? Jag kunde ej genast få veta det, men säkert var det något himmelskt mildt, något rent menskligt, ty hennes kinder brunno af en rosenglans, ljufvare än Nerium splendens, och öfver hennes hvita panna flög en ljus sky af serafiskt vemod.
