76
Och Pascaline bar den hvita rosenbusken till sin moders hufvudgärd.
Och med hvita rosors milda doft kringom sin ande, flydde den moderliga själen till det obekanta hemmet öfver stjernorna.
Men Pascaline kysste de slocknade ögonen och gjorde ett heligt löfte att på hvarje årsdag af sin moders död sätta en af de hvita rosorna på hennes graf.
Men när hon denna morgon gick till sin rosenbuske, hade den ena af det sköna paret vissnat.
Blott en enda lefde ännu!
Husegaren inträdde till den stackars flickan och fordrade sin hyra.
”Min goda herre,” snyftade Pascaline, ”jag kan icke betala nu!”
”Hvarföre inte, min lilla mamsell,” svarade fordringsegaren med ett tvetydigt leende i det han pekade på de båda louisdorerna som lågo på hennes lilla sybord.
”Di ä inte mina mera, den rosen som jag sålde i går, har vissnat i natt.”
”Men det är ju en qvar? Hvarföre säljer ni inte den?”
”Den är redan bortgifven, allt guld, som finnes i verlden skulle icke räcka till att återköpa den.”
”Det är ledsamt det, ty om jag icke får min hyra, så är mamsell tvungen att flytta.”
Stum böjde Pascaline sitt hufvud, till tecken att hon underkastade sig detta, hellre än att svika sitt löfte till modrens graf.
När den förnäma damen efter en halftimma återkom, för att sjelf hämta den betalta rosen, som hon otåligt väntat att få sig tillskickad, berättade värden för henne hvad som förevarit mellan honom och Pascaline, och att hon just nyss gått ut med en hvit ros i sin hand. ”Hon kan icke vara långt borta,” tillade han, ”blott hundra steg utom porten, och hon gick till höger.”
Drifven af omotståndlig nyfikenhet, återvände marquisinnan hastigt till sin vagn, och lät kusken köra efter flickan, till dess hon uppnådde den kyrkogård, der hennes moder låg. Der gick hon in, knäböjde på den obemärkta grafven, icke kännbar
