försöket att besvara den. Och när vi erinra oss skidans ärevördiga ålder, kan det äfven synas hopplöst att söka ett svar. Vi måste nöja oss med att följa de få och svaga spår, som ännu låta urskilja sig.
Kulturhistorien visar oss en mängd exempel på, att redskap och verktyg utveckla sig efter lagar, helt och hållet motsvarande dem, som bestämma utvecklingen inom djur- och växtvärlden.
Det är nu i biologien en allmänt erkänd lag, att de fullkomligaste lifsformerna utvecklat sig där, hvarest stora sammanhängande landsträckor gynna kampen för tillvaron, medan enklare, mer primitiva former lefva upp igen eller själfständigt utveckla sig i isolerade eller afsides liggande trakter. En dylik lag återfinnes antagligen äfven i redskapens utveckling, och vi skola se efter, om den ej äfven genomgår skidornas.
Det är behofvet att komma fram öfver djup och lös snö, som framkallat de olika anstalter man vidtagit för att ej sjunka ned uti den. Där snön ligger djupast och långvarigast, blir behofvet störst och skola hjälpmedel ifrigast sökas.
Den största sammanhängande landsträcka, där en lång snövinter härskar, finnes i Gamla världens norra del. Här är det äfven vi finna den fullkomligaste formen af redskap att komma fram med öfver snömarker, och detta redskap är skidan. Se vi noggrannare efter, ligger den trakt, dit vi af andra skäl förlagt skidans ursprung, fullkomligt centralt i denna landsträcka, hvilken tämligen noga begränsas af årsisotermen +6° C. Som vi förut sågo, är det ej heller o sannolikt, att det var här folken under sin utbredning öfver jorden först påträffade naturförhållanden, som gjorde det nödvändigt för dem att utfinna medel att hastigt komma fram öfver snöfälten.
