Den motsvarande landsträckan i Nordamerika har ej frambragt skidorna. Detta sekundära utvecklingscentrum har däremot skapat eller, kanske rättare, från ofullkomligare urformer i den Gamla världen utvecklat en själfständig typ, den indianska eller kanadiska snöskon, hvilken med sina eleganta former af många, om än utan skäl, ställes vid sidan af eller till och med framför skidan.
Att i de trakter, där de fått sin utveckling, söka efter former, som mest likna skidans eller snöskons urtyper, har säkerligen endast mycket liten utsikt att lyckas. I likhet med naturforskaren bör man helt visst, för att finna dylika former, vända sig till de mest isolerade trakter. Vi måste gå till bergkedjor, som ligga utanför skidans område, men dock nå hennes temperaturgräns. Vi finna här trugor af olika slag. I Gamla världen känner man sådana från Tibet, från Armenien, Kaukasus och flere ställen i Europa, och inom skidans område finnes denna primitiva form vid sidan af henne i Skandinavien samt hos ainoerna och tsjuktsjerna (enligt meddelande af kapten A. Jacobsen).
Redan i den gamla klassiska litteraturen omtalas primitiva former af trugor. 400 f. Kr. lärde Xenofon af infödingarne i de armeninska fjällen att »binda påsar (σακια) på hästens ben, ty eljest sjönko de ned till buken». Snön låg famnsdjup (Anabasis IV, 5). Strabo berättar omkring 20 f. Kr. (XI, 5), »att bergsborna på Kaukasus’ södra sluttning binda på sig platta skifvor (πλατεῖα) af ogarfvad oxhud, liknande tamburiner och försedda med piggar», och så skola de göra ännu i dag. I Armenien begagnades också, enligt samma författare, »runda skifvor af trä» (τροχίσκοι) med piggar på. Enligt Suidas berättar Arrianos (omkring 140 e. Kr.) i ett nu förloradt verk, att Brutios under en marsch i fjällen »befallt traktens innevånare, som voro vana vid samfärdsel om vintern,
