Till skidorna användas på olika trakter ytterst olika träslag. Utom furu, som är det mest använda, begagnas i synnerhet gran (och grantelningar, som dock äro en sällsynthet), björk (allmänt nordanfjälls), ask, alm, ek, rönn, asp, sälg och någon gång lönn. Hvilket träslag är det lämpligaste, är ej lätt att säga, då de olika sorterna vanligen ha hvar sina utmärkande företräden.
De allra senaste åren har skidlöpningen fått en märkbar uppblomstring i Norge. Det har i detta hänseende kommit ett alldeles nytt lif i norska folket. Till ej oväsentlig del ha vi härför att tacka de offentliga skidlöpningarna, och icke minst dem vid Kristiania, där telemarkingarne genom sin öfverlägsna färdighet ordentligt förbluffade stadsungdomen, hvilken dock snart af dem lärde sig konsten och slutligen till och med öfverglänste sina läromästare.
Den som steg för steg följt denna mäktiga rörelse, den som erinrar sig, hur öde och tomt det för en tolf år sedan var i skidbackarna omkring Kristiania, och som ser, hur det där nu om vintrarna öfverallt vimlar af skidlöpare, unga och gamla, män och kvinnor, kan icke annat än glädjas åt detta friska lif.
För ej så länge sedan var stafven lika oumbärlig för skidlöparen som skidorna. På stafven red han utför sluttningarna, när farten blef väl stark, och till honom tog han sin tillflykt vid hvarje svårighet och hinder. Men därigenom fick han också en tvungen, bakåtlutande ställning, utan välde öfver sina skidor och utan tillit till sina egna ben.
Men så utvecklade sig, i synnerhet uppe i Telemarken, en alldeles ny riktning inom konsten. Telemarksbon visade oss, att om man riktigt lär sig att ha skidorna i sitt våld utan att vid alla tillfällen anlita stafven, man kan besegra
