Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
114
FRÅN NORGE TILL ISLAND.

språk; men i början sökte jag förgäfves uppsnappa ett enda ord. Pratet och tonfallet läto dock alldeles som när man hör strilerna i Bergenstrakten pladdra sinsemellan.

Efter några timmars uppehåll fortsatte vi färden norrut. Under vägen råkade vi ut för tjocka. Den var dock ej tätare, än att vi under förbifärden kunde se Lilla och Stora Dimon, två små basaltöar, som stiga nästan lodrätt upp ur hafvet och utgöra tillhåll för otaliga massor af sjöfågel.

Stora Dimon har en enda åbo, hvars gård ligger högst upp på öns södra sida. Varor och allt som skall ned härifrån hissas utför den brådstupande bergväggen ned till stranden. Invånarne själfva komma upp och ned på en stig, som till en del är uthuggen i fjällsidan. Då kusterna öfverallt äro branta, kan ingen båt förvaras där om vintern; alla farkoster måste därför om hösten föras bort från ön. Behöfva åborna något, måste de ge det tillkänna medels signaler, och folk kommer då ut från de andra öarna, om det låter sig göra. Men från början af november till slutet af mars är det förenadt med stor fara att landa på ön, då hafvet merendels ligger för våldsamt på. Under denna tid äro därför dessa öbor som oftast afspärrade från den yttre världen. Det har berättats mig, att en gång för många år sedan skulle händt, att elden på ön slocknade. Det var i midten af november, torrvedsstickor eller något annat att göra upp eld med hade de icke, och de måste därför omkring ett halft år lefva på kall mat, utan eld i spisen och utan lyse de långa vinterkvällarna.

Det var på Stora Dimon som, enligt sagan, norrmannen Sigmund Bresteson, Färöarnas nationalhjälte, öfverfölls af sin fiende Trand, och här var det äfven som han, förföljd af sin fiende, skulle jämte sin bror Thorer och Einar hoppat i sjön och summit öfver till den en mil söderut