förhållandet. På Island verkar hafvet mer likformigt längs hela kusten, följaktligen skulle landet höjt sig utmed denna och lagren sjunkit mot midten, alldeles som förhållandet är.
Följande morgon (den 17 maj) närmade vi oss Västmannaöarna, som ligga ungefär midt på Islands sydkust, några mil från land. I det härligaste solsken med stilla sjö gledo vi in mellan dessa höga och branta basaltöar och kastade ankar utanför inloppet till Heimaey, den största af öarna och tillika den enda som är bebodd. Här lågo vi stilla en stund för att invänta båt från land och fingo således god tid att betrakta landet och, så vidt fartygets rullning tillät, fotografera det.
Äfven på Västmannaöarna äter hafvet sig in och undergräfver lavalagren, så att de bilda lodräta väggar med stora portar och grottor. Det låg något sydländskt i det hela, och tankarna vände sig mot Capris kuster. Det var onekligen en likhet, och hvad formen angår, taga säkerligen Västmannaöarna priset. Vi gingo alldeles under dessa höga basaltväggar, uppför hvilka bränningen kastade sitt skum. De skrikande sjöfåglarna kretsade omkring oss i stora svärmar. Det var något underligt fängslande i denna natur, i synnerhet när därtill kom en härlig, frisk morgon med det mest strålande vackra väder, ett kristallklart haf, och strax innanför oss på fastlandet Islands näst högsta bergtopp, vulkanen Eyafjalla-jökull, hvars kägla stiger rakt upp ur hafvet till en höjd af 1,700 m. Med sin väldiga hvita snöhätta ligger han där, glittrande i solskenet. Längre in i landet se vi andra jöklar; tydligast framträder Hekla med sin ännu snöhvita kupol.
Färden går emellertid vidare längs kusten, och snart sjunker all denna prakt i hafvet; endast Hekla, Tinnfjalla- och Eyafjallajökull synas ännu länge öfver horisonten. Fram på eftermiddagen passera vi Reykjanäs med Islands enda
