Reykjavik bör vara en ytterst byråkratisk stad, ty, enligt hvad man sade mig, skall där finnas ej mindre än 40 ämbetsmän, alltså minst en på hvar hundrade invånare. Man vore nästan frestad att tro, att Island vore ett rikt land, då det kan föda så många ståndspersoner.
Fram på dagen lämnade vi Reykjavik, sedan vi helsat på officerarne ombord på danska örlogsångaren Fylla, hvilken kom in i hamnen just som vi skulle gå. Vi satte kurs på Snefellsnäs, för att fortsätta norrut till vår destinationsort, Isafjord. På aftonen, just i solnedgången, passerade vi Snefells-jökull, en gammal vulkan, som ligger ytterst på näset. Som en kägla reser han sig till en höjd af 1,350 m. Han är väl bekant som ett ypperligt sjömärke, och månget fartyg har hans hvita hufva lyst i vänlig hamn. I afton tar han sig säkerligen ej mindre väl ut än vanligt: solen sjunker just ner i hafvet och kastar ett rodnande skimmer öfver hans snömantel.
Då vi på morgonen den 19 kommo upp på däck, mottogos vi af en styf nordlig kultje med snö och isbark; de höga basalt-fjällen på land voro snötäckta ända till foten, och här och där sågs ett och annat isstycke drifva på vågorna: det var förelöpare, som berättade, att isen inte var långt borta. Vi befunno oss nu i närheten af Önundarfjord, och då kultjen började öfvergå till storm med allt tätare snöbyar, gingo vi in hit, där det finns en utmärkt hamn, för att af bida förbättring i vädret. Stormen tilltog nu hastigt, och vi fingo en liten förkänning af hvad blåst vill säga i dessa nordliga farvatten. Man vågade sig ej gärna onödigtvis upp på däck. Det blåste visserligen ej starkare, än att man ännu kunde hålla sig på benen, men vädret var dock sådant, att när man stack näsan öfver däck, man fick brådtom att draga in
