ganska vacker liten ort med en förträfflig hamn, som ligger inklämd mellan höga fjäll.
I Isafjord sades mig, att drifisen icke var långt borta; den skulle ligga söder om Kap Nord. Vid stark nordlig storm kunde han drifva ännu längre söderut och stänga inloppet till fjorden. Detta händer visserligen ytterst sällan, men vore dock alltid en möjlighet, och Jason kunde därför få svårt att komma in och hämta oss. För att icke utsätta oss för en sådan risk beslöt jag nu, att expeditionen skulle begifva sig till den sydligare belägna Dyrafjord, som aldrig stänges af is, och där invänta Jason. Ett bref med underrättelse därom till Jasons kapten sändes följaktligen i land, och vi gingo åter söderut, sedan vi varit uppe och tagit isen i skärskådande.
Innersta hörnet af Dyrafjord med Glámujökull i bakgrunden,
sedd från Thingeyre.
(Efter en skiss af författaren.)
Följande morgon gingo vi i härligt väder och med strykande fart in i den vackra Dyrafjord. Vintern hade nu åter flytt till fjälls, och på stränderna log litet af våren emot oss. Snart lågo vi för ankar utanför Thingeyre, fjordens handelsplats. Här togo vi afsked af Thyras befälhafvare, kapten Sörensen, och dess besättning. Från första stunden hade de gjort allt för att göra vår vistelse ombord så
