men i alla händelser få vi, om vi nödgas skjuta honom, en god måltid färskt kött.»
Ty värr, skulle han ej nå sin bestämmelseort. Det är på våren ingen lätt sak att få köpa foder på Island, och jag kunde endast skrapa ihop sådant för en knapp månad. Det var för öfrigt ett litet präktigt djur jag fick. Han hade dessutom den hos islandshästar ovanliga egenskapen att kunna användas till dragare. Han hade något begagnats för plogen, någonting mycket sällsynt på Island, där hästarna eljes endast användas till ridt och klöfjning.
En morgon under vår vistelse i Dyrafjord inkom på fjorden ett tremastadt ångfartyg. Det var den danska örlogskorvetten Fylla. Dess ankomst var naturligtvis för oss en källa till mycken glädje. I flere dagar fingo vi nu njuta af umgänget med de älskvärda officerarne, och mången angenäm stund tillbragte vi ombord.
Emellertid började nu tiden närma sig, då vi hvar dag kunde vänta att få se Jason. Vi började nästan bli otåliga.
Då få vi en söndagsförmiddag — det var den 3 juni — långt ut i fjordmynningen se en liten ångbåt komma pustande uppför fjorden. Ingen kunde säga, hvad det var för en passagerare. Snart fick man dock klart för sig, att det måste vara en af de små norska hvalfångarne från Isafjord. Det går rundt om Fylla, hälsar med norska flaggan och ankrar i hamnen. En båt nedfiras och ror mot land. Stor var vår glädje, då vi i den förste, som steg i land, igenkände kapten Jacobsen, Jasons befälhafvare. Där blef nu naturligtvis ett lifligt återseende, och sammanhanget var strax klart. Jason hade kommit till Isafjord, hade ej funnit oss dlr och ämnade så fortsätta till Dyrafjord. Men det var stark motvind, och Jason skulle med sin svåra rigg behöft ett helt dygn för att mot vinden ånga ned till Dyrafjord.
