Hoppa till innehållet

Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
139
DRIFISEN.

toner, himlens dämpade färgprakt; — och emellan dem den svarta Jason, som med maskinen stönande arbetar sig fram västerut. I öster sjunker Islands klippkust i en blåaktig, violett färgton långsamt ned i hafvet. Bakom oss ligga hemmet och lifvet, men hvad ligger väl framför oss? Det vet ingen, men det måste vara något skönt; det är lofvande att få börja min färd under en sådan himmel.

Af allt skönt i lifvet äro dylika nätter dock det skönaste. Lifvet — är det väl stort annat än hopp och minne? Hoppet hör kanske morgonen till; men minnena, alla de fagra minnena, de äro kvällens och nattens.

Redan dagen därpå (tisdagen den 5 juni) kommo vi i närheten af isen; han sträckte sig detta år långt söderut. Det intryck polarhafvets drifismassor göra första gången man kommer i beröring med dem är mycket egendomligt. Hvad man får se är säkerligen för de flesta något helt annat än hvad man väntat. En hägrande fantasivärld, som med vilda, bisarra former i alla riktningar höjer sig öfver horisonten, alltid växlande, alltid ny, en rikedom på strålande regnbågsfärger, brytande sig i den rena iskristallen — sådan är ofta den fantasibild, man vanligen gör sig af dessa trakter.

Men sådan är icke denna isvärld. Hon är enformig och enkel, och likväl gör hon på oss ett sällsamt intryck. I sina enskildheter har hon former, som växla i det oändliga, och färger, som spela i alla skiftningar af blått och grönt; men i sin helhet är det just genom enkla motsatser hon verkar, denna natur: drifisen, en ofantlig hvit yta, som blänkande och glittrande hvälfver sig mot horisonten så långt blicken kan tränga och kastar ett hvitt återsken på luft och skyar; — det mörka hafvet, som mot den hvita ytan ofta synes nästan kolsvart; — och ofvan om denna