Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
162
KLAPMYTSEN OCH KLAPMYTSFÅNGSTEN.

och båtarna äro inom ett ögonblick i vattnet. Och så sätter man af åt hvar sitt håll. Det är en vacker anblick att se ett fångstfartygs tio båtar sålunda på en gång sätta af från fartyget och ro i hvar sin riktning in genom isen. Skytten står upprätt och spejande i stäfven på hvar båt, medan styrmannen står i aktern vid styråran och de öfriga tre eller fyra af båtens besättning drifva fram honom med kraftiga årtag.

Så kommer man in bland själen, och det börjar knalla och smattra på alla håll. Det kan ibland låta som en ordentlig batalj påginge. Är det tillika en vacker solskensdag och massor af själ ligga på isflaken rundt omkring och sträcka sig i solen, då ligger det ett egendomligt skimmer öfver detta lif, som alltid skall utöfva en mäktig dragningskraft på den som en gång varit med därom. Hvar och en af skyttarne vill naturligtvis vara den förste som kommer tillbaka till fartyget med lastad båt, och han söker elda upp sitt folk till samma ärelystnad och att drifva båten framåt i starkast möjliga fart. När man hunnit i själens närhet, måste man noga akta sig att komma bakom något isstycke, så att han förlorar båten ur sikte, sedan han en gång fått ögat på den. Man söker helst ro fram i öppet vatten och så rakt på själen som möjligt, så att han länge kan se båten. Blir han nämligen plötsligt öfverraskad, försvinner han strax. Då han blir varse båten, lyfter han upp hufvudet, men är denna ännu långt borta, lägger han det kanhända åter ned på isen och ligger så stilla.

Emellertid kommer båten närmare, framdrifven af fyra kraftiga åror. Då lyfter han åter på hufvudet och blickar, nu allt mer betänksam, än på båten, än på vattnet under sig. Han blir orolig, hasar sig fram ännu längre ut på kanten, sträcker ut halsen och ämnar synbarligen försvinna