blott kunnat fortsätta. Ty har man en gång fått död själ omkring sig på alla håll, då ligger äfven den lefvande lugn och stilla. Han ligger och ser på sina döda kamrater, som han tror vara lefvande, och tänker tydligen, att om de kunna ligga stilla, som äro orostiftaren så nära, kan han det också. Har man däremot den oturen att skadeskjuta en af de första själarna, så att han börjar sårad hoppa omkring på flaket eller med ett plaskande störtar sig i vattnet, då följa de andra gärna efter. Det är därför mycket bättre att skjuta bom, och däraf inses äfven lätt, huru ytterst viktigt det är för en själfångare att ha säkra skyttar ombord.
Strax själen är skjuten, flår man honom. Det gäller att få detta gjordt i största hast, för att så fort som möjligt komma därifrån och icke bli förbirodd af de andra båtarna. Det är därför af mycken vikt för en skytt att ha goda flåare med sig. Det är en otroligt kort tid en god flåare behöfver för att flå en själ, och jag har ofta sett det ske på ett par minuter. Först ett långt snitt längs buken från hufvud till svans, så ett par snitt ned på hvar sida mellan späcklagret och köttet, därpå några snitt uppe vid hufvudet och några nere vid svansen och bakfötterna, och huden är afflådd. Därefter drages skinnet af fram fötterna och från skäres med ett par snitt. Allt är nu färdigt och föres i båten. Det är blott skinnet och det därunder liggande tjocka späcklagret som tagas med; resten lämnas kvar på isen till föda åt måsarna.
Det är icke så synnerligt länge denna fångst drifvits i Danmarkssundet. Den tog sin början 1876 och drefs af många norska fartyg[1] med utomordentlig framgång de första
- ↑ Ett par engelska och amerikanska fartyg försökte sig också på denna fångst, sedan norrmännen gjort början.
