om en bättre fångst framdeles. Ty låt vara, att förhållandena kunna vara ogynsamma ett eller två år; men när det inträffar sommar efter sommar, fyra och fem år å rad, då duger ej längre denna förklaringsgrund; till den grad ha icke förhållandena på Ishafvet förändrat sig. Dessutom voro vi med Jason obestridligen flere gånger inne i sådan is, som man förr skulle ha kallat god fångstis, utan ätt finna själ i den. Träffade vi på själ, låg han alltid innanför på den täta isen, och när isen glesnade, gick han i vattnet för att gå längre in, där isen var tät.
För den som opartiskt undersöker frågan är det klart, att klapmytsens antal betydligt aftagit i följd af den roffångst, hvarför den varit föremål. För mig, som på två olika tider besökt fångstfälten här uppe, var skilnaden i ögonen fallande. Där jag 1882 såg själ öfverallt, när man blott kom ett stycke in i isen, kunde man 1888 nästan ej få sikte på en enda. I början trodde jag då, att denna klapmytsens minskning var betydligt större än den i verkligheten var.
Den 3 juli skulle dock denna min åsikt förändras. Ty, såsom jag längre fram skall berätta, fick jag då långt in i isen se så mycket klapmyts, som jag knappast någonsin förr sett samladt på ett ställe. Men han låg på tätt packad is, där man förr ej sökte honom.
Min åsikt om orsaken till klapmytsfångstens tillbaka gång är, att den allt för starka fångsten å ena sidan minskat klapmytsens antal, men å den andra äfven förändrat hans natur och vanor, antingen genom uppfostran eller ock genom omedelbart naturligt urval i kampen för tillvaron.
Många tro, att djuren icke kunna draga slutsatser af sina erfarenheter och utvecklas. Jag hör icke till deras antal. Jag tror, att djuren, de vilda lika väl som de tama, ha ögon att se med, öron att höra med, att de kunna erfara
