Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
168
168 KLAPMYTSEN OCH KLAPMYTSFÅNGSTEN.

hög grad fallet med de unga. Antingen måste alltså de gamla på ett eller annat sätt meddelat ungarne sin erfarenhet, eller också måste dessa ha fått den genom arf (?). Men vare härmed huru som helst, visst är, att klapmytsen, så väl unga som gamla, med hvart år blifvit i märkbar grad skyggare. Med andra ord, han har lärt att taga sig till vara för en fiende, som han förut icke känt, och detta har skett under den korta tiden af vid pass tio år.

Men hvad klapmytsen lärt har sannolikt ej stannat härvid. Han har äfven erfarit, att det i synnerhet var ute i den öppna isen nära iskanten och öppna hafvet, där han förut kände sig trygg, som han nu var utsatt för anfall, och har insett, att han, för att få ligga ostörd under den tid, då hårömsningen försiggår, måste lägga sig långt in på den täta isen. Här är han visserligen utsatt för isbjörnen, men undgår de vida farligare norska själfångarne.

Men så antaglig denna förklaring än synes, kan det dock äfven finnas en annan. Medger man, att icke alla själar äro från början lika skygga, hvilket är så godt som visst, då blir det först och främst de minst skygga både af nyfödda ungar och gamla själar som genom fångst utrotas, medan de öfriga gå fria och kunna föröka sig. På detta sätt måste ju skygghet i allt starkare grad bli ett stående släktarf.

Härigenom förklaras dock icke, hvarför klapmytsen uppehåller sig längre in i isen än förr. Antager man emellertid, att liksom det var skilnad i skygghet, det äfven ges själar som företrädesvis uppehålla sig ute i öppna isen, medan andra ha för vana att hålla sig längre in, är det ju klart, att de som uppehålla sig längst ute, där fartygen lättast kunna komma åt dem, bli först bortskjutna, medan de andra sparas