upp. Det tar ej lång stund att skjuta halfva hundradet, och skjuter man dem endast i flykten, när de i stora skaror draga fram långs iskanten, är det god sport nog; jag har åtminstone under sådana jakter sett rätt många bommar skjutas. Att skjuta dem med studsare på vattnet är heller ej att förakta.
Den första af all sport här uppe är dock i min tanke själfva själjakten. Den är i hög grad ägnad att göra en till en lugn och kallblodig skytt. I allmänhet äro hållen ej stora — 60 eller 85 m. — men fläcken man skall sikta på är heller icke stor: själen måste träffas i hufvudet eller i nödfall i halsen strax under hufvudet, träffas han i kroppen, hoppar han strax i vattnet. Stundom, när själen är skygg, kunna hållen bli ganska betydliga. Lägges så härtill, att man måste skjuta från en rörlig båt och att belysningen här uppe, öfver den glittrande, snöbetäckta isen, ofta är dålig, skall man säkerligen inse, att det fordras ej så litet för att bli en god själskytt. I verkligheten äro sådana skyttar också ganska tunnsådda. Jag har sett personer, som handterade sin bössa utmärkt, när de sköto på ett fast mål, skjuta bom på själen.
Själjakten är ej heller utan sin omväxling, och är man så lycklig att ha fått sig anförtrodd ledningen af en båt och kommit in bland en myckenhet själ, tror jag många med mig skola räkna de ögonblick man då tillbringar här uppe bland isen i sin lilla farkost, där man som skytt är höfding och envåldsherskare, bland de angenämaste i sitt lif. Man är omgifven af en frisk natur: is, himmel och haf; själen ligger på isflaken rundt omkring en, och denna anblick kommer det jägarblod, som ifrån födseln rullar i ådrorna på de flesta icke allt för civiliserade människor, att strömma med raskare fart, ögat skärpes, alla krafter läggas i syn och i armarna, som skola föra studsaren och årån. Man beherskas
