Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
176
OMBORD PÅ JASON.

höet redan var åtgången. Från denna stund blef han en anledning till ständiga bekymmer. Det måste gnidas och sparas på fodret, och vår uppfinningsförmåga ansträngdes till det yttersta för att utfinna någon ersättning för det. Vi gåfvo honom sålunda rått själkött; det åt han också en tid, men förlorade till slut smaken därför; vi torkade då köttet åt honom, men det gick på samma sätt. Så fick han alkor och åt dem äfven några dagar. Därefter samlade vi tång, som i stora massor flöt i sjön, och ett visst slag af denna åt han gärna.

På detta sätt höllo vi honom länge vid lif. Han såg ut att trifvas ganska godt och blef en utmärkt sjöman. Den 9 juli blef emellertid en sorgens dag för expeditionen. Då hade vi ingenting mer att ge honom, som han ville äta, och han måste skjutas. Det var alldeles som vi mist en vän, vi höllo alla af honom. Den enda tjänsten han gjorde oss var att ge oss en god och välsmakande biff, och ett af hans lår följde oss sedan i drifisen, sedan vi lämnat Jason.

Ett godt bevis på luftens renhet här uppe är, att sådant kött kan en lång tid hänga i riggen utan att bli skämdt. Här finnas inga baciller, och följaktligen kan heller ingen förruttnelse äga rum, så framt den ej kommer af smuts ombord, som medförts hemifrån.

Fördomen mot förtärandet af vissa saker är ofta rent af löjlig. Härpå fick jag vid detta tillfälle några talande exempel. Då hästen var skjuten och styckad efter alla slaktarkonstens regler, kom en norsk amerikan, »Yank», som han kallades ombord, och frågade, om han kunde få litet kött. Han fick då så mycket han ville ha och skar sig strax några små bitar, dem han förtärde råa. Men denna oskyldiga och naturliga handling väckte en förfäran och en ovilja, som voro ytterst komiska att åse.