Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
175
OMBORD PÅ JASON.

det hände en gång, att en af oss, sedan han intagit sin vanliga kvällsvard, hvaraf han skulle vara mätt, åt aderton — 18 — blodpannkakor. På det hållet fanns åtminstone ingen fördom.

I ett hänseende hade jag mer att beställa ombord, än jag egentligen tyckte om. Det var som läkare. Orsaken härtill var den olyckliga omständigheten, att jag kallades doktor. Doktor och läkare, det är ju för de flesta en och samma sak. Och så voro de nu naturligtvis sjuka allesammans, då de för så godt pris kunde få doktor. Och det var ej heller endast bland Jasons 64 man jag hade min praktik: äfven från de andra fartygen kommo de i stora skaror för att rådfråga doktorn, som var så i ropet.

Att försöka göra dessa människor begripligt, att doktor och läkare icke alltid är detsamma, tjänade till ingenting. Doktor var jag, och doktor måste jag vara, och ville jag icke »doktorera» dem, så var det endast brist på god vilja. Här var ingenting annat att göra än att hålla god min i elakt spel. Det har i alla tider varit så mycken humbug i läkarkonsten, att om jag nu fuskade litet i den, skulle det helt visst icke i någon väsentlig grad skada dess renommé. Dessutom kommer ju en läkares inflytande till största delen från den tillit hans personlighet ingifver, och tilliten syntes här visst icke saknas. Det gällde följaktligen endast att taga på sig en allvarsam min och så gå oförskräckt på.

Det vanligaste var, att de, hållande sig för magen, kommo och klagade öfver ondt i bröstet. Kände de inte också tyngd i hufvudet? Åh jo, det var nog inte så fritt, det. Hade de ej trögt lif, och ledo de ej esomoftast af förstoppning? Jo, det kunde nog också hända. Jag sade dem nu, att deras illamående härrörde af deras lefnadssätt ombord; de förde ett allt för makligt lif och åto för mycket.