gånger hände, att de togos för öar, som vi hade för ut. Längre söder ut vid Kap Dan stodo många af dessa isjättar på grund.
Någon landgång blef det emellertid icke af den dagen och ej heller den följande. Isbältet var 4 till 5 mil bredt. Det var bättre att undersöka förhållandena längre söderut.
Den 16:e passerades Kap Dan, som med sin runda kupolform var lätt igenkänlig. Isen låg ännu väl långt ut från land; isbältet var ännu omkring 4 mil bredt. Längre i väster syntes dock den blå luften öfver isen antyda, att en djup bukt här skar sig in mot land. I hopp om att finna denna förmodan bekräftad, styra vi ditåt och komma verkligen under loppet af natten in uti den.
När jag den 17:e på morgonen kom upp på däck, såg jag tydligt, att en landning borde samma dag försökas. Och en tur upp i tunnan stärkte mig endast i denna åsikt. Fjällen omkring Sermilikfjorden reste sig lockande där inne, och längre västerut sågs för första gången inlandsisen, vår längtans mål. Som en ofantlig hvit slätt hvälfde den sig inåt.
Det kunde icke vara stort mer än 2½ mil till närmaste land. Det första stycket var isen någorlunda lätt att komma igenom; längre in tycktes den dock vara tämligen tät, men jag kunde här och där se ett och annat öppet ställe, och dessutom tycktes isen icke vara af värsta slag; på sina ställen syntes många små flak. Det är visserligen tyngre att draga båtarna öfver dem än öfver de större flaken, men de äro lättare att rubba, när man vill bryta sig fram i vattnet. Från tunnan kunde jag vidare se luftspegling af öppet vatten innanför isen, mellan denna och land. Det fanns således sannolikhet för, att när vi brutit oss genom hjärtat af isbältet, skulle vi mot det öppna vattnet på insidan åter träffa på glesare is.
