Landet norr om Kap Dan är dock ännu ej undersökt och ännu ej heller beträdt af någon europeisk fot. I går passerade vi Kap Dan, och i detta ögonblick befinna vi oss endast ett par mil från land och med Sermilikfjorden rakt framför oss, färdiga att, så snart allt är i ordning, gå i båtarna och sätta af från fartyget, för att, sa vidt vi kunna urskilja, genom gles och öppen is ro direkt i land. Till vänster om oss ligger Inigsaliklandet, och vi kunna här bakom fjällen för första gången se brämet af inlandsisen, denna mystiska isöken, som i den närmaste tiden, sannolikt för mer än en månad, skall bli vår tummelplats.
Inigsaliklandet ser ut att vara ett tämligen jämnt land och sålunda passande för uppstigning på isen. Kapten Holm (ledaren af den danska konebåtexpeditionen) hade också tillstyrkt mig att härifrån verkställa uppstigningen, och det ser härifrån ut, som vi icke skola bli svikna i vår förväntan.
Men våra två båtar ligga redan vid sidan, färdiga till afresa. Utom den båt vi medförde hemifrån, har jag nämligen fått öfvertaga en af Jasons fångstbåtar, då det ej blott är mycket bekvämare att ha två båtar, utan äfven tryggare, i händelse den ena skulle krossas i isen.
Och så stundar då det ögonblick, då vi skola säga kapten Jacobsen och fartygets besättning farväl. Det är många kära minnen om goda vänner och angenäma stunder vi alla taga med oss från Jason. Vi gå i våra båtar med det oryggligaste hopp om en lycklig utgång på vår förestående resa. En grekisk filosof sade visserligen en gång, att hoppet är den vaknes dröm; men drömmar gå understundom också i fullbordan, och det tror jag denna skall göra.
