igenom. Men paradiset stängdes, och vi drefvo mot sydligare latituder.
Emellertid hade vi ständigt arbete med att hålla tältgolfvet fritt från regnvattnet, som sipprade in genom skrufhålen i tältväggens underkant. Efter ungefär ett dygns vistelse i tältet, hufvudsakligen tillbragt på detta sätt, glesnade isen så mycket, att vi med nytt mod och nya krafter kunde börja arbeta oss mot land. Det var klockan 6 på morgonen den 19:e.
Regnet hade gifvit sig något, och genom en remna i töckenslöjan kunde vi se landet vid Sermilikfjorden. Vi voro mycket mer än dubbelt så långt från det, minst 4 mil; men vi blickade förtröstansfullt framåt. Hunne vi också ej land vid Inigsalik, väster om Sermilikfjorden, kunde vi nå det längre söderut vid Pikiutdlek. Arbetade vi oss oförtrutet tvärs öfver strömmen, måste vi ju en gång hinna land. Och oförtrutenhet brast oss ej. Vi arbetade med lust, vi kommo i lä af ett väldigt isberg, påträffade långa, öppna rännor och trängde ett godt stycke in i isen. Då tätnade den åter, och vi måste på nytt ta vår tillflykt upp på ett isflak. Solen tittade stundtals fram. Vi drogo upp båtarna på isen, slogo upp tältet och inrättade oss så hemtrefligt som möjligt.
Vi ömsade nu torra kläder och torkade de våta, någonting mycket välkommet, i synnerhet för mig, som under arbetet denna dag fallit i sjön. Då jag nämligen från en utskjutande iskant skulle hoppa i båten, brast isen under mig. Ett sådant ofrivilligt bad var för öfrigt en mycket alldaglig händelse under färden. Fram på dagen kom solen fram, och vi badade oss ordentligt i dess milda strålar. Konserverna, som tillsändts oss från Stavangers hermetiska fabrik, läto vi all rättvisa vederfaras, på flaken fanns det yppersta dricksvatten, och på dunken, som medföljt båten från Jason, fanns ännu öl. I hvarje själfångstbåt finnas nämligen en
