Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

202

Det är mänskligt att i sådana stunder låta minnet dröja vid allt som var skönt i lifvet, och skönare minnen än dessa solskensminnen från fjället med renflocken ha säkerligen icke många att se tillbaka på.

»Men äfven här skiner solen, och det lika mildt och fredligt som någonstädes, ned på det rullande hafvet och den dånande bränningen, som brusar rundt omkring oss. Kvällen är härlig. Lika röd som i går sjunker solen, sättande västhimmeln i brand och sändande land, is och sjö en lång, glödande afskedskyss, innan hon försvinner bakom inlandsisens rand. Ingen fläkt rör sig. Hafsytan rullar blank som en guldsköld under aftonhimmeln in emot oss. Ovilkorligt runno de första raderna af den gamla välbekanta sången mig i minnet:

Havet er skjønt, naar det roligen hvælver
Staalblanke skjold over vikingers grav.

»Ja, det är i sanning skönt att se dessa väldiga, långsträckta vågor komma i ändlös rad rullande emot en, som om intet kunde hejda dem, se dem törna emot den hvita isen, lyfta sina våta blågröna bringor, bryta och kasta isstycken och skum framför sig in öfver den hvita snön.

»Men det förefaller nästan underligt, att ett sådant väder skulle kunna vara bestämdt till ens undergång. — Men lika godt, det skall ändå en gång ske, och man kunde i alla händelser icke gärna önska sig en vackrare afskedsstund.

»Men här är ingen tid att förlora; vi närma oss med stark fart hafvet. Sjögången är så svår, att vi på bottnen af vågdalarna ingenting se af isflaken omkring oss, endast himmeln öfver oss. Flaken stöta emot hvarandra, bräckas och malas sönder rundt omkring oss. Vårt eget är nu äfven bräckt. Skola vi inom kort ut till hafs, då kunna