af och an i munnen. Mer minnes jag ej; i nästa ögonblick hade jag åter insomnat.
»Först fram på morgonen vaknade jag åter och for förvånad upp. Bränningen hördes endast som en aflägsen åska. Kommen ut ur tältet, såg jag, att vi befunno oss långt från öppna hafvet. Men hur såg ej vårt isflak ut! Isstycken, stora och små, hade vältats upp och staplats upp till en vall på alla kanter. Endast den rygg, hvarpå tältet och den ena båten stodo, hade sjön icke nått.
»Sverdrup berättade nu, att han flere gånger under natten varit vid tältdörren för att purra ut oss. En gång hade han redan knäppt af en häkta, men besinnat sig, åter gjort ett slag till båtarna, stått där litet och sett på bränningen, men emellertid för säkerhets skull låtit häktan vara oknäppt. Vi voro då ända ute i den yttersta iskanten; på sidan om oss rullade några stora »iskos», som i hvart ögonblick hotade att kasta sig in öfver vårt flak, en ingalunda behaglig visit. Bränningen bröt på alla kanter in öfver flaket. Den ofvannämda vallen af uppkastade isstycken tog dock emot, så att tältet och den ena båten ännu gingo fria. Den andra båten, hvari Balto låg, blef dock så öfverspolad, att Sverdrup, som vi sett, flere gånger måste hålla den fast.
»Då det blef värre, gick han åter till tältdörren, afknäppte ännu en häkta, men besinnade sig åter; han ville afvakta nästa sjö.
»Flere häktor behöfde han ej knäppa af. Just som det såg farligast ut och vårt flak stod i begrepp att ge sig ut i den värsta bränningen, ändrade det med ens riktning, och med en väldig fart satte vi åter af in mot land. Sverdrup sade, att det sett ut som en osynlig hand fört det.
»Då jag kom ut, lågo vi långt inne i isen i en säker hamn. Endast bränningens dån hördes ännu tillräckligt
