ut till hafvet, och de få former som visa sig äro afslipade af isen. Det ser ut som allt blifvit af den öfvermäktiga isen kufvadt och utdrifvet i hafvet. Äfven detta landskap är vildt, men det är enformighetens ödsliga vildhet. Där finns intet som kan fängsla ögat. Det irrar därför ovilkorligt inåt den lockande isöknen och förlorar sig långt bort i fjärran, där intet stänger utsikten. Ty värr, är det alltsammans alltför aflägset. Sällsamt att ha varit målet så nära endast för att sedan drifvas långt ut till hafs!
»Isen öppnar sig litet, och vi upptäcka en ränna af glesare is, som sträcker sig inåt. Vi sätta den ena båten i vattnet för att söka arbeta oss fram, men till föga nytta. Snö- och issörjan mellan flaken (bildad genom dessas oupphörliga gnidning mot hvarandra under sjögången) ar sa tjock, att det ej är någon utsikt att kunna komma fram med de lastade båtarna. Försöket måste tills vidare uppgifvas. Att draga slädar och båtar öfver flaken går ej heller för sig, då det är för breda mellanrum emellan dem. Bränningen höres därute, sjön ligger alltjämt på och håller isen sammanpackad.»
Denna dag, den första vi fingo tid att tänka på något annat än att arbeta oss fram genom isen eller sofva, påbörjades vår meteorologiska dagbok. Den fördes till väsentlig del af löjtnant Dietrichson, som städse, äfven under de svåraste omständigheter, med ett beundransvärdt nit ägnade sig däråt. Det var i synnerhet temperatur, lufttryck, luftens fuktighet, vindens riktning och styrka samt molnens beskaffenhet och form som antecknades. Observationer togos så ofta och omständligt sig göra lät.
Det är klart, att på en färd sådan som vår, där man oftast är fullt upptagen af ett ansträngande arbete, i den meteorologiska journalen skall uppstå många luckor,
