Fram på morgonsidan hade Sverdrup vakten. Han gick, berättade han sedermera, i tjockan och funderade på, om han möjligen blifvit galen, ty antingen måste han eller kompassen vara det. Han hörde nämligen bränning från väster, sålunda från land, medan vi hittills alltid hört den från öster, där hafvet bröt mot isen. Detta kunde omöjligt hänga riktigt ihop. Saken fick sedermera, som vi skola se, en annan förklaring: det var bränningen mot land han hört.
På morgonen låg jag en stund vaken i sofsäcken. Ravna hade då vakten och hade efter vanligheten postat fyra timmar i stället för två. Jag låg länge och roade mig åt att se hans lilla runda, skäggiga ansikte kika in i tältet genom dörrspringan. Jag tänkte, han gick och funderade öfver, om han icke nu postat sina fulla två timmar och kunde väcka Kristiansen, som skulle aflösa honom.
Men då väckte det med ens min förvåning, att i dag öfver detta kuriösa ansikte låg ett visst oroligt uttryck, som icke var vanligt. Jag frågade då slutligen: »Nå, Ravna, kan du se land?» Och aldrig glömmer jag den ton, hvarmed han på sitt naiva sätt svarade: »Ja, ja, land allt för nära.» (Bägge lapparne begagnade »allt för» som förstärkningsord i stället för mycket.) Jag frågade, om det var gles is. — »Ja, is gles.»
Det klack till uti mig; jag kröp ut ur säcken och sprang fram till dörren. Där låg land midt för oss, närmare än vi någonsin haft det. Isen var gles in igenom, och jag kunde se öppet vatten under land.
Ravna hade i sanning rätt: land var allt för nära, att vi finge ligga overksamma i våra säckar. Det purrades ut, och det behöfver ej sägas, att det gick med fart att komma i kläderna och få litet frukost i oss. Båtarna skötos ut och
