äfven från Danmark, Holland, Frankrike och England anmälde sig deltagare.
Jag kunde emellertid endast antaga sådana, som voro väl förtrogna med bruket af skidor och som voro kända för energi och uthållighet. Bland de norska sökandena valde jag följande: Otto Sverdrup, f. d. sjökapten, Olaf Dietrichson, premierlöjtnant vid norska infanteriet, och Kristian Kristiansen Trana, ung norsk bonde.
Då jag från början tänkt medföra renar och trodde mig kunna draga nytta af det hos naturfolken i allmänhet medfödda ortsinnet och förmågan att reda sig under olika förhållanden, så skref jag till ett par ansedda män i Finmarken med förfrågan, om de kunde skaffa mig tvenne fjälllappar, som vore villiga att medfölja. Jag tillade, att de borde vara modiga män samt kända såsom synnerligt uthålliga och skickliga att taga sig fram i obekanta trakter; de borde på förhand fullständigt underrättas om företagets farliga beskaffenhet, man skulle inskärpa hos dem, att det vore lika stor sannolikhet för att de icke komme tillbaka, som att så skulle ske; vidare borde de vara ogifta och mellan 30 och 40 år gamla; jag anser nämligen, att i den åldern så väl kropp som själ är mest härdad och bäst passande för dylika bedrifter.
Det dröjde länge, innan svar ingick på denna förfrågan — posten går ju icke snabbt till Finmarkens inre bygder, dit den blott hvar fjortonde dag köres med renskjuts öfver fjällen. Slutligen, då det redan led starkt på tiden, erhöll jag besked, att jag kunde erhålla två duktiga karlar från Karasjok, om jag blott ville betala riktigt bra. Jag ingick i det närmaste på deras fordringar och telegraferade, att de med det snaraste måtte gifva sig å stad. Så fick jag svar,
