kom sig däraf, att man ännu ej funnit den, som man förmenade, fordom så rika »Österbygden».
Redan 1607 utsändes af Kristian IV en ny expedition, under ledning af holsteinaren Carsten Richardsen och med engelsmannen James Hall som »pilot», för att återuppsöka denna bygd, som man var så säker på att finna, att norrmän och isländare medskickades för att tjänstgöra som tolkar, när man anträffade ättlingar af de gamla grönländska nordmännen.
»Och effter det alle vaar vitterligt nock,
Paa Grønland for tiden vaar Norske sprock,
Som Ihzläænder ochsaa haffue;
Da sænddis derr Bagger oc Ihzlænder med,
At de skuldde tyd’ och tolcke ded,
Grønlænderne foregaffue.»
»De skulle,» heter det i konungens instruktion[1] till expeditionen, »med flit utforska, om de omtalade kyrkorna, klostren, fjällen, vikarna, småfjordarna, gårdarna och annat som beskrifvet står finnas kvar. Item, om där finnes någon bisp, präst och fogde, som de gifva skatt och äro lydige.»
Att man då ännu icke hade någon mycket oriktig föreställning om denna Österbygds läge, blir för öfrigt klart af det ställe i samma instruktion, där konungen yttrar, att Eriksfjorden — den största i Österbygden — »ligger sydväst på landet, ungefärligen mellan 60—61 grader, dock emot den östra sidan af landet».
De skulle begifva sig in till denna sydöstra udde och, sedan Österbygden var undersökt, begifva sig mot norr för att äfven här undersöka landet.
- ↑ Den finnes tryckt i Stenstrups afhandling »Om Østerbygden» i »Meddelelser om Grønland». B. 9 (Kjøbenhavn 1889) s. 12—14.
