söder ut på jämförelsevis kort afstånd från land, tills det den 19 oktober blef sönderskrufvadt och sjönk på cirka 70° 50ʹ n. br. och 20° 30ʹ v. l. (några få mil från den s. k. Liverpoolkusten.) Hela besättningen räddade sig emellertid jämte de nödvändiga förråden på isen, och då de beslöto sig för att stanna på denna, byggdes af den bärgade stenkolen ett hus på ett isflak. Här tillbragte de största delen af vintern, ständigt drifvande söder ut längs kusten. Under en storm den 15 januari (på 66° n. br.) remnade flaket midt under huset, och de måste taga sin tillflykt till båtarna. Sedermera uppfördes på ett annat flak i närheten ett mindre hus. Under många växlingar drefvo de allt längre söder ut, tills de den 7 maj på vid pass 61° 12ʹ n. br. och några mil från land (alltså återigen icke långt från Anoritok) kunde lämna isflaket för att gå i båtarna[1] och i dessa begifva sig in till kusten, hvilken de emellertid först den 4 juni uppnådde, då de landade på ön Iluilek, belägen på omkring 60° 53ʹ n. br. Härifrån gick det vidare söder ut, tills slutligen de tre båtarna med Hansas hela besättning den 13 juni lyckligt uppnådde den herrnhutska missionsstationen Friedrichsthal väster om Kap Farväl.
Den vägsträcka, som af hansamännen tillryggalades från de första dagarne i september 1869, då deras fartyg fastnade i isen, till den 7 maj 1870, då de lämnade isflaket, utgör sammanlagdt omkring 1,080 kvartmil eller 270 geogr. mil (sålunda
- ↑ Sättet hvarpå detta skedde liknade mycket vårt (den 29 juli). Den 6 maj hade man ännu ingen aning om, att man snart skulle kunna lämna flaket, och blef den följande dagen icke litet förvånad att finna öppet vatten mot land. Man hade dessutom sedan föregående dag drifvit 8 minuter eller 2 geogr. mil mot norr. Det vill synas, som äfven denna gång oregelbundenheter förekommit i isförhållandena på dessa latituder. Som läsarne torde erinra sig, drefvo ej heller vi synnerligt mycket söder ut natten innan vi sluppo ut ur isen.
