söder ut från sitt hem i närheten af det nuvarande Godthaab för att söka hinna den. Vid Nanortalik på 60° 8ʹ n. br. nära Kap Farväl blef han emellertid den 26 augusti, af den sena årstiden och brist på proviant nödsakad att vända om. Sedermera uttalade han dock den åsikten, att Österbygden på östkusten lättast borde kunna uppnås längs land och möjligen i eskimåiska kvinnobåtar.
Ett 1733 af Mathias Jochimsen gjort försök att från Godthaab längs land nå östkusten misslyckades likaledes, i det han på 61° n. br. hämmades af is.
Lyckligare var den käcke Peder Olsen Walløe, en bornholmare, som i flere år var handlande på Grönland. I augusti 1751 anträdde Walløe sin resa från Godthaab i en kvinnobåt med en besättning af 4 grönländskor och 2 europeer. Första året nådde han det nuvarande Julianehaabs distrikt, där han företog undersökningar och öfvervintrade. Året därpå fortsattes resan förbi Kap Farväl och ett stycke upp längs östkusten till ett ställe, som han kallar »Nenese» på 60° 56ʹ n. br. (?), där han den 8 augusti nödgades vända om. Walløe är den förste europé man med säkerhet vet ha beträdt Grönlands sydliga östkust. Han fick dock ringa lön för sina förtjänstfulla resor och lefde sedan i mycket tryckta omständigheter i Danmark. Han dog 1793, vid 77 års ålder, på Vartous fattighospital i Köpenhamn.
Mot slutet af förra århundradet bevisade Eggers klart i en 1792 utgifven skrift, att Österbygden legat på den södra västkusten; dess förläggande till östkusten hade varit ett misstag af äldre tiders lärde, som tolkat de norska berättelserna alldeles orätt.
Åren 1829—1830 företog kaptenlöjtnanten i danska flottan W. A. Graah sin betydelsefulla resa i kvinnobåt, till
