Härifrån kunde jag se ett godt stycke norr ut. Det såg ut som vi första stycket skulle få gles is, men ett litet stycke bortom Inugsuit tycktes isen bli tätare, och möjligen blefve den där svår nog att bryta sig igenom.
Men det var nu tid att bege sig ned till de andra, ty nu måtte väl chokladen vara färdig. Då jag kom ned, var vattnet ännu ej i kokning; det var tydligen oöfvade kockar som sysslade därmed. Men också hade de ju ej haft mycken öfning i drifisen. Jag begagnade emellertid tillfället att fotografera scenen och stället, som ju i expeditionens historia intager en framstående plats.
Ändtligen var det färdigt, och sex längtande strupar kunde i långa drag insupa den härliga, kokheta gudadrycken. Utom rundligare rationer än vanligt, utdelades äfven i dag extra rationer i form af hafrekäx, schweizerost, mesost och hjortronsylt. Det var i sanning en herrskapsmåltid, sådan vi ännu icke haft, och vi läto den också oss väl smaka. Stämningen var onekligen animerad.
Det beslöts, att vi för denna enda gång skulle ge oss litet tid och i fulla drag njuta af lifvet. Men sedan måste det också vara slut. Från denna stund blef dagordningen att sofva så litet som möjligt, äta så litet och så fort som möjligt, och arbeta så mycket som möjligt. Vår föda skulle hädanefter hufvudsakligen bestå af vatten, köttkäx och torkadt kött. Att koka något eller skaffa färsk mat, därtill hade vi föga eller ingen tid, om det ock fanns vildt i tillräcklig mängd.
Den bästa tiden var redan förbi, och föga återstod af den korta grönländska sommaren. Men ännu kunde vi nå västkusten, om vi blott använde tiden väl. Det gällde blott att hänga i, och hänga i gjorde vi.
Då vi vid 5-tiden på eftermiddagen voro färdiga till uppbrott, gingo vi åter i båtarna och höllo kurs norr ut längs kusten.
