europeiska, seder litet främmande lärer knappast förvåna någon, lika litet som att vi kände oss ej så litet generade, när ett par unga flickor och karlar, som kommo in i tältet, sans façon togo på sig hemdräkten, eller med andra ord, klädde helt och hållet af sig och tysta intogo sina platser på britsen. I synnerhet tycktes lapparne känna sig besvärade. Underligast var det, när en ung moder kom in, klädde af sig och utan vidare omständigheter kröp in på sin britsplats till sitt barn, som låg der alldeles naket, och lade sig på alla fyra öfver det för att gifva det di. Det var något så naturligt och moderligt ömt i denna scen, att den måste göra intryck på hvar och en, som ej var allt för beherskad af sin europeiska anständighetskänsla. Hon låg en lång stund helt naken; så tycktes det kännas litet kallt, och hon bredde en själskinnsmatta, vackert kantad med hvitt skinn af ofödda själungar, öfver sig och barnet.
Efter hand kommo flere in i tältet, och det var snart alldeles fullt af folk. Vi hade fått oss plats anvisad på några kistor, som stodo utmed tarmskinnsförhänget på tältets framsida. Detta är den plats som anvisas besökande, medan tältets egna invånare sitta eller ligga på den långa brits eller bänk, som går långs tältets hela baksida. Den är gjord af plankor och så lång, att man kan ligga utsträckt, medan bredden rättar sig efter tältets storlek och invånarnes antal. Den är betäckt med flere lager af skinn (själskinn), och på den tillbringa eskimåerna sitt lif inom hus. Där sitta de, kvinnorna vanligen med benen i kors, där arbeta de, där äta, ligga och sofva de.
Eskimåernas tält ha en alldeles egendomlig form. Ställningen som uppbär det hela består af en träbock, öfver hvilken läggas långa stänger i en halfkrets sa, att de komma att stöta ihop eller peka mot hvarandra med spetsarna fram-
