Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
289
PANTOMIM.

i arm eller ben, och så blir förhållandet ofta lika ömt som förut, i synnerhet om hustrun har barn. Men understundom är det här, som på andra ställen, mannen som vid dylika tillfällen får sitta emellan. Sålunda berättar Holm, huru en karl, som hade två hustrur, kom i delo med den ena och blef af henne grundligt genompryglad.

Mellan vårt tälts invånare synes råda det bästa förstånd. Mot oss voro de mycket vänliga, logo och pladdrade oupphörligt, oaktadt de för länge sedan fått klart för sig, att vi ej förstodo det allraringaste. En af de äldre, som tydligen var en betydande storhet ibland dem, sannolikt en angekok,[1] med ett förslaget, slugt uttryck och en värdig min, lyckades, efter många bemödanden, genom tecken göra oss begripligt, att några af dem komme norr ifrån och ämnade sig söder ut, medan andra kommit söder ifrån och ämnade sig norr ut. De hade nu händelsevis mött hvarandra här, och så kommo vi, och detta hade då varit så obegripligt nöjsamt. Men så ville han veta, hvarifrån vi kommit; det var värre. Vi pekade ut mot hafvet och drifisen och antydde så godt vi kunde, att vi hade brutit oss igenom denna och kommit i land längre söder ut, och därefter rest norr ut.

Vid denna berättelse togo de på sig en mycket allvarsam min, och det blef en ny korus af råmande kor. Vi vore helt säkert knappast naturliga människor. På detta sätt fortsattes konversationen, och vi förstodo hvarandra efter omständigheterna ganska bra. Men en utanför stående måste det ha förefallit ytterst komiskt att se den pantomim som här uppfördes.

Jag skall icke påstå, att de voro så öfver sig rena, alla dessa späckglänsande ansikten, som omgåfvo oss. Af naturen hade de flesta af dem en tämligen gulaktig eller smutsbrun

  1. Så kallas de hedniska eskimåernas vise män och andebesvärjare.
Nansen.19