litet. Vi bredde ut våra sofsäckar på tältgolfvet och lade oss till hvila. Detta var åter igen något af allra största intresse för eskimåerna, och det slöt sig sfrax en tät ring af åskådare omkring tältdörren, och icke blott män; äfven det andra könet var talrikt representeradt. Det tycktes ej det minsta genera dem, att vi gjorde oss af med det ena plagget efter det andra, tills vi slutligen voro i full negligé. Men hvad var att göra? Att bedja damerna försvinna skulle knappast varit synnerligt artigt; att upplysa dem om det efter våra begrepp opassande uti att damer se på när herrar kläda af sig skulle, om vi kunnat göra oss begripliga, väckt mycken förvåning och säkerligen äfven ovilja; men att å andra sidan låta bli att lägga oss på hela natten vore dock allt för mycket begärdt. Raskt till verket därför! Mycken munterhet väckte det, då vi kröpo i våra säckar och den ena kroppen efter den andra försvann, tills sex hufvuden voro det enda synliga af hela expeditionen — och så drogs tältdörren för, och god natt!
Den natten kunde vi då alltså sofva tryggt utan vakt, och det var en god sömn vi fingo, trots hundtjut och annat oväsen. Det var först sent på morgonen vi vaknade och hörde eskimåerna i full sysselsättning där utanför. Genom springan i tältdörren kunde vi se dem vandra otåliga fram och tillbaka, väntande på att dörren skulle slås upp, så att de åter kunde få fröjda sina ögon åt allt det förunderliga där inne. Vi kunde se, hur de i dag, antagligen i anledning af vår närvaro, styrt ut sig i sina bästa kläder; deras hvita tarmskinnsskjortor eller öfvertröjor lyste som linne, och de gingo fram och tillbaka, själf behagligt betraktande sig.
Vid våra båtar var en hel folksamling. Somliga sutto uti dem, andra stodo rundt omkring, och hvart enda järnbeslag och hvar enda del af inredningen blef på det nog-
