Hoppa till innehållet

Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
349
SPRICKOR OCH SNÖBROAR.

En lång stund redde vi oss någorlunda godt; dels kunde vi hålla oss längs sprickorna norr ut, då vi därigenom icke veko så mycket af från kursen, dels voro dessa icke så långa och smalnade utaf, så att vi kunde hoppa öfver eller kringgå dem. Ofta gingo vi öfver dem på ihåliga snöbroar eller smala ryggar, uppkomna därigenom, att isen icke helt och hållet brustit, utan en isremsa blifvit kvarhängande från kant till kant som en smal, åt ena sidan lutande bro, från hvilken man åt båda hållen såg ned i det blå, bottenlösa djupet. Så länge snölagret på isen var tunnt, var det ingen fara: man såg, hvar det var fast grund för foten och hvar man måste taga sig i akt och skynda sig öfver. Tåget hade vi bundit om lifvet med hvar sin ända; det måste hållas stramt emellan oss, på det att, när den ene halkade eller sjönk ned, den andre på ögonblicket kunde hålla honom uppe.

Ju längre vi kommo, blef emellertid snötäcket på isen allt tjockare; vi sjönko ända till fotknölarna ned i den våta kornsnön. Det blir tungt att gå, och förrädisk ligger snön utöfver sprickornas kanter, ja, täcker dem stundom helt och hållet, så att det ser jämnt ut. Man måste då känna sig för och sticka med stafven i snön öfverallt, eljes står man snart nog på ihålig grund, där endast ett par cm. sammanyrd snö skiljer en från djupet, i hvilket stafven vid det ringaste tryck faller ned. Känner man detta, stiger man så hastigt som möjligt tillbaka, eller också tar man ett förtvifladt steg framåt så långt de korta eller långa benen tillåta, för att om möjligt nå fast grand på andra sidan, medan kamraten spänner emot med foten och med ett säkert tag fattar om tåget, för att vara färdig att hålla igen, om snöskorpan skulle brista.

Ingendera af oss gjorde några svåra fall, men det såg ett par gånger styggt nog ut; vi sjönko nedtill armarna och