icke var så låg som den vi hade (den var — 34° Fahr.), dock skulle varit nära att taga lifvet af dem. Underligt måste det förefalla, att dessa väldiga fotgängare skulle varit så ömtåliga, när det gälde kölden.
Beskrifningen af denna vandring, som ger dr Hayes anledning att i ett särskildt kapitel omtala dess viktiga vetenskapliga resultat o. s. v., måste redan vid första ögonkastet förefalla en uppmärksam läsare misstänkt. Den som närmare känner förhållandena skall icke behöfva mycken eftertanke för att inse, att den är en ren omöjlighet. Att gå 25, 30, ja, till och med 40 mil på en dag i det väglag som dr Hayes beskrifver, och med den nödvändiga packningen på en släde, det är, om också ingen omöjlighet, dock ett. sådant stycke arbete, som man har svårt att tro vare sig dr Hayes eller hans folk om, och, äfven om man ingenting visste om författarens pålitlighet, skulle man mycket tveka att taga en sådan uppgift för god. Erinrar man sig emellertid tillika, hvad dr Bessels påvisat i afseende på dr Hayes’ breddmätning, att han nämligen måste ha uppgifvit en oriktig observation för att få äran att ha framträngt längre i norr, än han värkligen gjort, då måste tviflet närma sig visshet.
Hvad jag här anfört torde, äfven om ingenting mer kunde uppvisas, redan synas tillräckligt att af hålla en hvar från att draga vetenskapliga slutsatser af denna berättelse. Det är så mycket mer att beklaga, som den är den enda vi äga om en isvandring i Grönlands norra del.
1867 gjorde den bekante engelske bergbestigaren Edward Whymper ett försök att från den lilla Ilordlek-fjorden (omkr. 69° 25ʹ) norr om Jakobshavn tränga in på inlandsisen. Whymper hade fallit på den tanken, att det möjligen kunde finnas isfritt land i Grönlands inre, samt att det icke vore omöjligt, att detta själft bestod af »särskilda landmassor eller ögrupper,
