Från dansk sida har därför ej heller från den tiden gjorts något försök att tränga in på inlandsisen. Däremot ha under årens lopp företagits en mängd intressanta under sökningar vid isranden och mindre vandringar in till nunataker i dennas närhet.
Det skulle emellertid föra oss för långt att ingå på en närmare redogörelse för dessa vandringar. Vi hänvisa därför läsaren till »Meddelelser om Grønland», där han finner dem beskrifna. Bland dem som deltagit i detta arbete böra nämnas assistent Steenstrup, kapten J. A. D. Jensen samt löjtnanterna Hammer och C. Ryder.
De två sistnämde ha företagit intressanta mätningar af jökelhastigheter i Nordgrönland. Särskildt förtjänar nämnas Ryders mätningar af Uperniviks jökel, hvilken i augusti 1886 rörde sig med en hastighet af ända till 99 fot (31 m.) i dygnet.
1880 företog den svenske geologen Holst en resa i Sydgrönland, hvarunder han besökte inlandsisen och på flere ställen företog mindre vandringar in på den. Afsikten med resan var hufvudsakligen att undersöka det af Nordenskiöld beskrifna isstoftet eller kryokoniten, hvilken Holst fann ha samma beståndsdelar som kustfjällen och som han därför tror vara stoft från dessa, hvilket af vinden förts inåt isen.
En af de mest betydande expeditionerna på Grönlands inlandsis är Nordenskiölds expedition 1883. Ej nöjd med sin första isvandring 1870, ville denne outtröttlige polarforskare tränga ännu längre in för att frånrycka detta inre några af dess märkvärdigaste hemligheter. Han hade nämligen,, i likhet med Whymper, kommit på den tanken, att i detta »nordens Sahara», som han kallar det, måste finnas snöfria oaser. Ja, han ansåg det nära på möjligt, att de hade en skogväxt lika rik som trakterna vid Sibiriens köldpol. Om också ingen af de förra expeditionerna sett någon gräns för
