andra tyska nordpolsexpeditionen 1869—70 (till Grönlands ostkust), den österrikisk-ungerska polarexpeditionen 1872—74 (till Frans Josefs land), ja, till och med den stora engelska nordpolsexpeditionen under Nares 1875—76 (till Smith sund) reste ut med så stora, klumpiga och oändamålsenliga slädar som de gjorde. Bättre utrustade i sådant hänseende voro visserligen de båda senaste amerikanska expeditionerna: Greelyexpeditionen 1881—84 och den som under Schley och Soley utsändes till den förras undsättning 1884.
Det vanliga felet hos de vid polarexpeditioner använda slädarna har varit, att de varit tungt och klumpigt byggda samt att de varit för stora. När härtill lägges, att de ofta haft smala medar, så är det icke svårt att förstå, att de sjunkit djupt ner i snön och vid många tillfällen varit nästan omöjliga att få fram. En del expeditioner hafva visserligen användt de i Amerika brukliga »toboggans», hvilka bestå af en enda, framtill uppböjd spjäla. De äro vanligen gjorda af björkträ eller dylikt och hafva en längd af omkring 2½ m. och en bredd af 50 cm. eller mera. Vi finna dessa kälkar använda på expeditioner redan i början af detta århundrade, exempelvis använde Franklin sådana på sin första resa. Den engelske resanden doktor Rae och efter honom Greely begagnade liknande slädar med helt låga och smala medar, en på hvarje sida. Det är själfklart, att dessa slädar bära godt på lös snö och passa väl för sådant före, men när snön är något hårdare, så blir friktionen för stark, och de äro tunga att draga fram.
Märkligt nog är det blott få expeditioner, som funnit på att sätta slädarna på breda medar.[1] Detta synes dock
- ↑ Payer säger dock i sin bok om den österrikisk-ungerska expeditionen, att »breda slädmedar lätta betydligt marschen genom djup snö»; han omtalar medar af ända till 7 cm:s bredd.
