Då vi omkring midnatt kommo till en brant och tung stigning, blef det värre än värst. Vi måste nu vara flere om hvar kälke, och ändå var det ett arbete som tog på krafterna. Men så kände ej heller vår öfverraskning och glädje några gränser, när vi kommo några hundra fot högre och så långt ögat räckte i månskenet sågo en jämn slätt utbreda sig framför oss och funno en isyta så hård och jämn som isen på en insjö.
.jpg)
(Teckning af författaren.)
I den gladaste stämning slogo vi därför vid 2-tiden upp tältet, för att hvila litet, koka kaffe och få litet till lifs, innan vi drogo vidare. Vi voro alla mycket upprymda i anledning af det härliga före vi nu fått, ett lättare kunde knappast finnas, och vi talade mycket om hur länge det sannolikt skulle dröja, innan vi hunne fram till västkusten, om detta finge fortfara. Jag trodde, att det skulle vara godt, om vi något kunde minska vikten af vår kälklast utan att dock minska provianten. Balto menade då, att vi tryggt kunde lämna kvar indiantrugorna, ty dem skulle
