Det var i en egen stämning man satt utanför tältet och förtärde denna snö tillsammans med de två eller tre käx man fått i riktigt små munsbitar, för att njuta af dem så länge som möjligt och se på månen, som göt sitt skimmer öfver detta öde, omätliga snöhaf, medan tankarna ströfvade tillbaka till de omgifningar, i hvilka man sist förtärde granit. Det var också i månsken, men det var en varm sommarnatt vid Neapels golf, och månen strödde sitt silfver öfver Medelhafvets mörka vågor.
Den 25 augusti var stigningen fortfarande stark och föret ännu värre; vi hade nu 6 till 8 tums lös yrsnö; dessutom hade det börjat blåsa oss rakt i ansiktet.
Då vi tyckte, att våra middagsraster togo väl mycken tid, fingo vi den dagen den lyckliga idén att koka på kälken, medan vi voro i marsch. Vi besparade därigenom den långa tid vi eljest måste sitta och vänta på kokningen. Kokapparaten stäldes bakpå den ena kälken, det gjordes upp eld under den, och medan snön efterhand förvandlades till vatten, hvari bönmoset lades, drogo vi vidare, ofantligt stolta öfver vår listiga uppfinning. Då soppan kommit i kokning, stannade vi, slogo upp tältet och buro försiktigt in kokapparaten. Men just som vi skulle sätta oss ned för att riktigt smörja kråset med denna herrskapsmat, gjorde jag en klumpig rörelse och slog omkull den vickande ställningen, så att den dyrbara bönsoppan tillsammans med brinnande sprit, vatten och halfsmälta snöklumpar (från det öfversta smältkärlet) strömmade ut öfver tältgolfvet.
I ett nu voro alle man på benen; allt som fanns i tältet kastades ut, och vi fattade ögonblickligt tältgolfvet i hörnen, så att soppan rann ned i fördjupningen i midten, och härifrån häldes hon nu åter upp i kokkärlet och fick koka litet till. Knappt en droppe gick förlorad; under sådana om-
