sträcka med berg, dalar och fjordar. Bäst tycktes det vara i närheten af nybygget Narsak, beläget på södra sidan af Ameralikfjordens mynning söder om Godthaab. Men äfven här kunde det ju vara tämligen besvärligt att komma fram, och tanken på sjövägen trängde sig allt mer i förgrunden. Det var ju tydligt, att vi i våra två waterproofspresenningar och det vattentäta segelduksgolfvet hade tillräckligt med material att bygga en båt af. Trä till spant, åror och dylikt kunde vi få af skidor, skidstafvar, bambustänger och kälkarna. Det skulle alltsammans bli utmärkt, och toge vi alle man i tu med det, kunde det knappast taga lång tid att bygga båten. Sedan jag kommit till detta resultat, meddelade jag mig en dag med Sverdrup, hvilken, efter något funderande, var med om saken, och under vår marsch, där det alltid var godt att ha något att sysselsätta tankarna med, utbytte vi nu ofta tankar om, huru båten helst borde byggas.
De följande dagarna hade vi samma väder med storm och snöyra. Om nätterna fruktade jag flere gånger, att tältet skulle slitas i stycken, och om morgnarna, när vi skulle bryta upp, måste kälkarna framgräfvas ur drifvorna och lossas, för att medarna måtte kunna skrapas fria från is och vidhängande snö. Därefter måste de surras ihop och riggen uppsättas på nytt, och allt detta arbete var ej behagligt i den bitande kölden och snöyran. I synnerhet voro surrningarna, därvid man måste taga uti med båda händer, om de skulle hålla, ett svårt arbete. Kommo vi så ändtligen flott, var det att gå och stampa i snön hela dagen, och tungt var det, antingen man nu gick framför kälkarna och drog, eller bakom och styrde.
Det suraste arbetet i de dagarna var dock att få tältet upp om kvällen. Ty först måste golfvet fästas ihop med väggarna. Äfven detta måste göras med bara näfvar, och
